fukosaan

Jaha nu är jag uppe, vet inte varför?
Sebbe ligger inne i min säng och jag går runt invirad i ett täcke och funderar.
Tittar mig omkring i lägenheten och funderar på om jag ska flytta ?
Kommer jag sakna det ?
Den representerar ett liv jag inte längre kan representera själv.
Kan känna att jag vill ha vissa delar tillbaka men det mesta känns förstört.
Kan knappt titta på våra egna katter längre.
Allt påminner om löften och drömmar.
Mycket kan dö och tyna bort men jag trodde aldrig att vi skulle, att du skulle och att du ville.
Vart vi är nu vet du inte. Inte ens jag.
Vad det bästa är vet ingen heller. Det dumma med kärlek är på det sättet att man går på känsla.
Men om lösningen är rationell spelar nog ingen roll för jag vet inte vad som är rationellt längre.
Men en lösning hade varit rogivande. Att sväva omkring i ingemansland är tärande.
(men ack så ljuvligt att njuta av)
Snart kommer dom stora frågorna, var bor du, vad jobbar du med, är du singel, vad vill du göra..
vem är du ?

Jag känner inte för att stå till svars för dom frågorna men det är också det fina med livet vs kärleken.
där spelar det ingen roll vad man känner

Att kämpa för dig är inget jag måste göra för att kunna leva eller för att någon tycker det.
Det gör jag bara för att jag vill, jag väljer att göra det. (känslan säger så)
Men känslor ändras ju och när den känslan försvinner (vilket jag antar att den gör när den inte hålls vid liv)
så tror jag inte att den kommer tillbaka.
Kanske är det därför jag försöker, för att jag ska köra slut på min känsla.
För att jag vet att den inte är förnybar utan det finns bara den och den ska man vårda annars dör den.
Som jag såg i en film häromnatten när en kille var ledsen för att hans tjej gjort slut och pappan skulle ge ett gott råd. "Tjejer är alltid med någon kille. Men om du älskar henne, se till att den killen är du"

Så det kanske är det jag gör, försöker se till att personen jag älskar ska se mig?
Jag kanske kämpar så hårt för att kärlek är inget man ska ta för givet, en person som älskar en oavsett vad man är eller har gjort är ingen man ska ta för given?

Jag brukar göra såhär, prata med mig själv eller med vänner, eller med dig.
Det brukar ordna upp mina tankar eftersom jag nu hela tiden ska tänka en jävla massa.

Jag kan vara svag, jag kan vara jävligt stark.
Men att jag blir stark har egentligen inget med oss att göra.
Min styrka kanske håller konversationen uppe men detta är inget jag kan laga själv